.

Ett skrik stiger ur min strupe. Skriket bara växer och växer, bedövar mina öron och stänger ute alla ljud. Varför hör du mig inte?

PEACE AND LOVE EVA

Vet ni vad som får mig att gå upp på mornarna?  Vet ni vad som får mig att lägga mig med ett leende på läpparna varje kväll? Vet ni vilka som har format mig till den jag är? Vet ni vilka som betyder mest för mig i hela unerversums historia, vilka jag är beredd att offra mitt liv för? Sex små betydelsefulla bokstäver, som är mitt allt. Min familj. Känner mig så himla stolt när jag yttrar de orden. Min familj. Min snälla, roliga och fina lilla pappa, min förståeende, hjälpsamma och söta lilla mamma och min urgulliga lilla brorsa. De tre människorna, är de bästa som finns på hela jorden. Jag har haft världens tur, ingen har någonsin fått uppleva samma kärlek, omtanke och entusiasm som jag. Tack mamma, pappa och arthur för att ni låter mig uppleva sådan sorts kärlek som människor offrar sina liv för. Älskare er.

PEACE AND LOVE EVA

PEACE AND LOVE EVA

"Man måste skiljas för att längta, man måste längta för att träffas, man måste träffas för att skiljas!"

citat från världens bästa vän, Natasja

Hejsan allihopa! Har precis gjort mozartkulor (jo, jag vet det är inte jul, men det är ju såååå gott!) och sitter nu med laptopen i mitt knä och tv:n i bakgrunden och väntar på att mamma ska komma hem och göra tacos. Typisk fredagsmat, eller hur? Hos oss har det konstigt nog blivit vardagsmat, snabbt billigt och enkelt. Med ett plötslig skrivanfall sitter jag nu med datorn i högsta hugg och försöker skriva lite på min senaste novell. Passade på samtidigt att skriva ett par rader på min blogg. Ska försöka uppdatera så mycket som möjligt, men med en massa aktiviteter, läxor och uppgifter i hemmet som ska göras blir det lite svårt ... Nu när jag ändå håller på passar jag också på att skriva av mig lite med det som rör sig i mitt huvud just nu.

Jag har just fått upp ögonen för något mycket viktigt, om inte livsvikigt, ja kanske rent ut av det viktigaste här i livet, vänskap. Det låter kanske lite konstigt, men jag har inte riktigt förstått hur oerhört viktigt det är, jag har liksom tagit det för givet. Tagit för givet att det alltid finns någon som säger "hej" när man kommer till skolan, någon som kommer med läxor när man är sjuk eller någon att stötta sig mot när livet inte längre bär. Men destå mer jag tänker på det, destå oförnuftigare blir jag. Det är inte alls så självklart, det där med kompisar. Jag klandrar mig själv för det jag gjort, tänkt att; "men mina kompisar dom minnsann, dom skulle aldrig lämna mig" eller "men dom måste ju förlåta mig för det där ... ". Men hur kan jag tänka så? Tänk om dom inte längre vill ha mig? Vad gör jag då? Blotta tanken gör mig nästan illamående, att jag kanske en dag kommer stå där, alldeles ensam och vilsen utan några kompisar. Varje gång jag ser på mina kompisar, varje gång jag hör deras röst, varje gång jag öppnar ett sms från mina kompisar känner jag att jag måste ge dem så mycket mer. Det ger mig så mycket, sätter guldkant på min vardag och förgyller mitt liv, men vad får det tillbaks? Mina kompisar hävdar bestämt att jag minnsann ger dem mycket också, men jag vet inte ... Jag får helt enkelt ta och lita på mina kompisar, hoppas att det ger mig ett innerligt och ärligt svar. Jag tror att man själv inte kan se vad man gör för sina kompisar, utan bara se det dom gör för en själv. Vänskap kan enligt mig gemföras med kärlek, en äkta vänskap kan vara minst llika djup som en förälskelse. Oavsätt om man har någon man älskar eller ej, någon som man vill leva hela sitt liv med, så klarar man sig helt enkelt inte utan riktigt bra vänner. En vän ska man kunna prata om allt med, och inte kan man väl diskutera sin kärlek med den man älskar? Nej justdet, i sådana situationer behöver man en vän. Jag är oerhört tacksam för att jag har fått dessa underbara människor omkring mig till vänner, finner inte ord för hur mycket jag behöver dem och hur mycket det betyder för mig!

Jag var barar tvungen, allt får inte plats i mitt huvud, det är så mycket som rör sig i mitt huvud att jag helt enkelt var tvungen att rensa hjärnan lite. På återseende! KRAM EVA