.

Jag känner mig så vilsen. Känns som om jag fumlar i mörker, befinner mig i en mörk, djup skog som saknar slut. Jag springer fort, alldeles för fort, hinner inte med, uppfattar inga ljud eller dofter. Tid är något dyrbart, något som ska ta varas på. Och det gör jag. Alldeles för mycket. Jag hinner nätt och jämnt med, men förlorar något så mycket dyrbarare. Jag fortsätter springa. Springandet tar över mina tankar, tar upp varenda yta i mitt huvud och lämnar ingen plats åt något annat. Springandet avtar. Jag stannar. Det är som om jag vaknar upp ur någon slags dvala, allt känns så mycket verkligare. Jag står där en stund, mitt i den mörka skogen och upptäcker plötsligt att inget är som det ska. Träden var inte längre gröna, de var buna. Fåglarna kvittrade inte längre, de var tysta. De guldgula löven under mig lös inte längre likt guld, de hade förmultnat. Tiden var förlorad. Jag hade redan missat allt.